När ett liv tar slut
Idag har jag varit på begravning. Det är bara den 4:e begravningen i mitt liv, jag tycker det är väldigt jobbigt att gå på sådana. Se mina nära o kära ledsna och gråtandes får mig att känna sån sorg. Ingen vill se sina nära ledsna.
Idag var jag på 2 av mina kusiners pappa bregravning. Han avled hastigt och oväntat, ingen var beredd och mina kusiner var dem första jag tänkte på när jag fick höra dödsbudet.
Jag känner medlidande, ändå kan man inte säga till dem "jag vet hur du känner" för det vet jag inte. Jag vet inte hur det känns att få en pappa bortdragen ifrån sig utan att kunna göra något. Jag krama dem hårt och visade mitt stöd och medtröst, och jag hoppas att livet går uppåt för dem snart nu när begravningen är över. Ett försök att komma tillbaka till vardagen och inse att pappa inte kommer att vara med i den något mer. Utan bara som ett minne.
Så verkligheten kom ikapp mig idag. När jag såg de flesta av mina kusiner på bregravningen med mina fastrar o farfar. Vad alla växer upp. Livet går.. Det känns inte så långt bort sedan vi var små när vi lekte och busade tillsammans.
Ju äldre vi blir ju mer jämngammal blir vi alla. Vi är alla vuxna nu. Det fick mig också att känna sorg, att inse att minnen förblir minnen och kan inte upplevas igen. Vi vet det men ändå blir vi sorgsna när tanken kommer ikapp.
Prästen berättade en dikt om döden som löd: Jag ser en segelbåt segla mot horrisonten. Jag ser den inte längre. Det är som döden. Den försvinner ur från min syn men någon annan tar emot denne på andra sidan.
Vi vet att alla liv tar slut en dag, men när ett liv tar slut blir vi lika sorgsna varje gång. oväntat som väntat.
Idag var jag på 2 av mina kusiners pappa bregravning. Han avled hastigt och oväntat, ingen var beredd och mina kusiner var dem första jag tänkte på när jag fick höra dödsbudet.
Jag känner medlidande, ändå kan man inte säga till dem "jag vet hur du känner" för det vet jag inte. Jag vet inte hur det känns att få en pappa bortdragen ifrån sig utan att kunna göra något. Jag krama dem hårt och visade mitt stöd och medtröst, och jag hoppas att livet går uppåt för dem snart nu när begravningen är över. Ett försök att komma tillbaka till vardagen och inse att pappa inte kommer att vara med i den något mer. Utan bara som ett minne.
Så verkligheten kom ikapp mig idag. När jag såg de flesta av mina kusiner på bregravningen med mina fastrar o farfar. Vad alla växer upp. Livet går.. Det känns inte så långt bort sedan vi var små när vi lekte och busade tillsammans.
Ju äldre vi blir ju mer jämngammal blir vi alla. Vi är alla vuxna nu. Det fick mig också att känna sorg, att inse att minnen förblir minnen och kan inte upplevas igen. Vi vet det men ändå blir vi sorgsna när tanken kommer ikapp.
Mannen som sjöng på begravningen kände den avlidne. Och han hade faktiskt sagt för många år sedan : "Han ska sjunga på min begravning" och det gjorde han idag. Vilken mäktig röst. Den som berörde mig mest var när han sjöng Tommy Körbergs "Stad i Ljus" då kom det många tårar.
Kom ihåg att hålla om era nära och kära, så ni minns alla fina stunder när denne lämnat livet här på jorden.
Kom ihåg att hålla om era nära och kära, så ni minns alla fina stunder när denne lämnat livet här på jorden.
Prästen berättade en dikt om döden som löd: Jag ser en segelbåt segla mot horrisonten. Jag ser den inte längre. Det är som döden. Den försvinner ur från min syn men någon annan tar emot denne på andra sidan.
Vi vet att alla liv tar slut en dag, men när ett liv tar slut blir vi lika sorgsna varje gång. oväntat som väntat.
Kommentarer
Postat av: Karin
hehe fel svar.. hur tusan skulle du kunna ringa till någon utan mobil?:D
Postat av: Beckis
gud va sorgligt :(
Postat av: Hanna
Ja, begravningar är verkligen jobbiga. Dom är bra på ett sätt för man får ett litet uppvaknande, det gäller att ta vara på tiden man har, precis som du säger. Men usch, det är bra jobbigt ändå..
Trackback
