Amanda Strömberg

Ibland har jag kommit in på hennes blogg, mest av en slump. Läste lite av hennes kamp mot cancern som hon kallade "den jävla idioten", hennes kamp att tro på att allt skulle bli bra, hon skulle bli frisk och leva det liv som alla andra 20 åringar lever.

Igår somnade Madde in.

Sista blogginlägget var om en ny medicin hon testade som verkade bra, det inlägget var den 10 september. Hon bloggade varje dag för att orka kämpa. Men nästa dag blev det inget inlägg och inte nästa heller. Läsarna blev oroliga och skrev fina kommentarer och hennes mamma svarade med att hon var sängliggande och mådde inge bra.

igår den 15 september somnade hon in, "den jävla idioten" vann. Men tänk så många människor hon har berört tack vare hennes kämparglöd att vinna över "den jävla idioten" cancer. När man läser henne blogg nu och vet att hon inte kommer skriva mer, känns det tomt, man blir tårögd av att läsa en ung flickas drömmar om att få ett frisk liv.

Det är då man inser att detta kan hända vemsomhelst och familj och vänner är det som är med en i framgång och motgång.

Jag har haft en enda anhörig som har haft cancer. Min mormor. Hon var bara 60 år gammal och fick lungcancer men hade aldrig rökt en enda cigarett. Är det orättvist?
Hon förlorade mot "den jävla idioten" cancer, 2 veckor innan jag skulle fylla 9 år, min första kontakt med döden var då och det var jobbigt.
Jag och mina syskon var så mycket hos mormor och morfar så det blev riktigt tomt efter den dagen hon försvann.
Nu har man vant sig att morfar bor ensam men efter man har kollat på gamla videofilmer blir det lika tomt igen.¨

Även som det är en släkting, ett djur eller en vän som tas ifrån oss blir det alltid ett tomrum från denna. Var med i kampen mot sjukdomen och visa ditt stöd. Bli inte rädd att finnas där.
Jag är inte rädd för sjuka människor. Min Farmor är dement men ibland går jag ändå dit och promenerar med henne. Hon känner igen mig, hon är min farmor och jag är hennes barnbarn, det finns inget som kan ändra det.